Okej jag ska vara ärlig mot er men kanske framför allt mig själv. Jag har under en längre period mått skitdåligt men har försökt att dölja det så gott som det går men nu orkar jag inte mer. Jag mår om möjligt ännu sämre och jag orkar inte längre hålla det inom mig, jag är nu i det stadiet då jag inte ens kan säga exakt vad det är som gör att jag mår skitdåligt eller vad det var som startade det hela eftersom allt har lagt sig på ett lager som blivit större och större och nu har lådorna tippat omkull. Just precis exakt sådär som jag så många gånger har lovat mig själv att jag aldrig mer ska göra om, förlåt mig sjäv och vännerna mina.

Jag vet inte till vem jag ska vända mig eftersom jag inte har en ordentlig anledning mer, just nu känner jag mig mer i vägen än vad jag har gjort på väldigt länge. Jag orkar inte ens smsa längre, ni som känner mig vet nu att något är rejält fel. Jag har alltid varit sjukt osäker på mig själv och på vilka vänner jag kan lita på och komma till osv, men nu är det en miljard gånger värre, minsta lilla grej gör mig sjukt osäker och får mig att vilja backa undan och bara gå min väg.

Natt efter natt drömmer jag marddrömmar men här om natten hade jag en inte allt för rolig marddröm, jag har inte ens berättat för någon om den natten eftersom jag inte vet vart jag ska vända mig längre. Men jag var helt förstörd i stort sett hela dagen och som tur va så var jag ensam i stort sett hela dagen också, vilket gjorde att jag inte behövde spela teater en längre stund.

Jag är i ständig fight med mig själv, "jag får inte börja gråta" det spelar ingen roll om jag är med någon eller om jag är själv, jag vägrar att gråta, nu ikväll vann dock kroppen över hjärnan och tårarna forsade utan att jag kan säga varför, JAG HATAR DET!

Många därute tror säkert att jag klarar vad som helst och att jag "hård", men egentligen är jag absolut inge hårdare eller mindre känslig än någon annan. Jag har i många år tvingat mig själv att spela "hård" och inte visa några känslor eller hur jag mår och det har vell kanske satt sina spår, vad vet jag.. 

Att jag nu är tillbaka på ruta ett, med jobb och allting gör mig inte det minsta gladare. Sjutton jobb är sökta, men med min tur blir det vell ett nej från dom alla kan jag tro..

Jag vill inte att nån ska tänka typ "oj vad synd det är om henne" eller bli sur över att jag skriver allting här istället för att prata med nån kompis, men det är just för att jag är så pass jävla osäker som jag är nu som jag väljer att skriva i bloggen istället för att vända mig till någon.

Det är vid just såna här gånger som jag är glad över att jag har bloggen kvar, för nu har jag ju iaf fått ur mig någonting i ordväg vilket jag inte hade annars, sen om någon läser eller inte är inte något jag bryr mig allt för mycket om för det är ingenting jag kommer få reda på i vilket fall som helst.

Att kramas är bland det bästa som finns och jag njuter av nästan alla kramar jag får, men när man verkligen, verkligen, verkligen behöver en kram, ja då finns det ingen annan än kudden, men det är vell lika bra det kanske så jag får ur mig lite tårar och känslor vilket jag förmodligen inte skulle fått om någon mänsklig själ fanns i närheten.

Tack för din tid...